alla längtar alltid någon annanstans....
Är det så tror du?
Jag tror att det är så, för att vi individer blir aldrig nöjda, när vi testat på en sak, vill vi alltid testa på en ny sak, innan den första är avklarad. Vi människor är födda med ett behov av att uppleva nya saker, att inte existera i en ovisshet, för att vi varje eviga dag lär oss nya saker.
Jag själv har väldigt mycket som jag vill göra, ge mig ut i världen och uppleva ex. vardagliga saker som här hemma är givet. Som ex; hur man ska fixa mat, boende... osv..osv... Jag vet att många av er tycker att det är konstigt. Men jag tror samtidigt att vi människor är beroende av att var sociala med andra människor. Man är lyckligare tillsammans med någon, än att leva ensam. Så om man ger sig ut så får man inte bli blind och vara för ensam för att bara försöka nå sitt mål, utan på vägen dit ska man umgås med människor för att klara av sitt mål.
Men jag är just nu bara så trött på detta ha-begär som vi skapar, allt som vi strävar efter, utbildning, pengar, allt. Egentligen är jag trött på allt givet som vi människor har som ett hem, mat, jobb...
Jag vill ge mig ut, utan någonting. Dessa "saker" som ex, pengar gör oss människor misslyckade på något vis. Vi kan klara oss utan dessa begär. Det vill jag i alla fall inbilla mig, och jag tror faktiskt på det än..
Jag vill testa om jag kan, ge mig ut i världen, luffa runt, träffa bra människor, men även elaka, just för att det är sådan världen är.
Jag vill leva i allt som exister i världen som vi egentligen lever i, som jag aldrig märker av just nu i alla fall. Nu har jag det bra, vet ungefär hur varje dag ser ut. Att man alltid har saker som kläder, mat, vatten, hus, värme osv..
Detta vill jag testa och leva utan, allt detta gör människor bekväma och jag vill inte bli det, förevigt. Så är det. "om man verkligen vill något, bestäm dig för att göra det"
Jag har nu funderat och kommit på att ibland så är längtan av att få vara oberoende är starkare än något annat...
Längtan efter något man vill, är starkare än kärlek, man kan släppa allt för att nå det man längtar efter.. Men det är inte alltid man gör rätt val, men sådant är livet. Jag tror ändå att man ska testa, det ända man kan göra är att misslyckas. Men då har man testat det man så gärna ville.. "Then i am gonna rise up, turning mistakes to gold"
lördagsfunderingar, nu får det nog bli en kall öl ^^
Den eviga missnojdheten ar en klurig sak, men samtidigt ar det val anda det som haller oss vid liv? Om man inte har standiga mal i livet, vad finns det da att leva for?
det undrar jag också. jag har inte kommit på det ännu. men jag vet nästan att det finns något annat vi lever för... jag tror just nu på att vi ska föda vår generation vidare..
Det dar med att fora vara generationer vidare ar i min mening ett ytterst primitivt satt att se pa tillvaron. Dessutom ar det val javligt sorgligt, och knappast positivt? Vem fan vill fodas in i en varld som de senaste generationerna har gjort sitt basta for att valdta?
Jag tror att den anda anledning till att jag lever ar stravan efter nagot battre, aven om jag inte vet vad, sa ar det alltid nagot jag stravar efter. Sen maste man sjalvklart kunna stanna upp och se vart men ar just for tillfallet, det ar val dar det kan ga snett for manga kanske?
Nu vet jag inte riktigt vad du menar i första stycket. Tror vi missuppfattade varandra. Jag menar; likt Nietzsche att det största målet är att föra sin generation vidare, när man har uträttat det, väntar därmed sina egna mål som man ska börja sträva efter. Fast det är konstigt då också ju, för vem vill som du säger födas in i en generation som har prioriterat våldtäkt. hmmm.
Men meningen med livet måste ju vara att nå olika sorters mål, att man alltid, som människa strävar efter något bättre. Dock når vi inte alltid det målet, det är då vi människor blir psykiskt svagare som depressioner osv. tror jag.
meningen med livet kanske är just att inte veta vad meningen är? För om vi skulle få reda på vad meningen med livet är, så skulle vi bli besvikna på dess meningslösa värde. Vi föds, vi uträttar saker, vi dör. om man tänker efter är det ganska så meningslöst. annars måste man nog bli kristen (för att tro något annat, än meningslöst) men dock att glömma kanske inte de saker man uträttar är meningslösa. dels pga. att vi troligtvis skulle stanna i utveckligen; teknik osv. detta är klurigt, hoppas du förstår vad jag menar?
Intressant paradox: När man strävat sig till någonannanstans längtar man ofta tillbaka till den plats där man började igen.
Ja precis, men man måste ändå testa på/uppleva/erfara nya saker för att veta hur bra man hade det i sitt förflutna. Eller hur? Jag tror att genom upplevelser bra samt dåliga, inser vi individer hur bra man (omedvetet) egentligen hade det.
