sara bloggar

Inom genussystemet värderas män högre än kvinnor och männen blir därigenom överordnad kvinnan. Männen tar plats och kvinnor kryper ihop. Vi formas tidigt efter vår födelse till genus, för att vi så tidigt som möjligt ska vara vetande om vad som är kvinnligt respektive manligt. Vi föds med ett kön, men vi formas till genus.

Frågan är om det verkligen går att förändra genussystemet eller är det oundvikligt? Det borde faktiskt gå, men systemet har ju trots allt väldigt sega strukturer och kommer att ta lång tid att förändra.

Jag tror att det handlar om att våga vara modig och bryta sig loss från det djupa mönstret som har skapats. Vi kvinnor är rädda för att sätta oss emot männen, det är inte så konstigt för att om man kollar på all kvinnomisshandel, våldtäkter och andra konstiga händelser som man läser om i tidningarna dagligen, så har vi anledning till att vara rädda... Eller?

Den ända relevanta religion enligt mig är buddhismen. Kanske handlar livet om att nå nirvana, moksha. Att ernå sin frihet genom att gå den åttafaldiga vägen. Det känns mest troligt för mig eftersom jag inte är troende av någon form av Gud som är andlig, odödlig, alltså evig. Att det ska vara en fundamental artskillnad mellan Gud och oss människor.

Enligt mig så kan livet enligt icke troende framstås som ganska ironiskt, vi föds, vi lever, vi dör och läggs i jorden. Folk som är religiösa får sin trygghet oftast hos en andlig forma av Gud. Buddha är däremot en allvetande gestalt, som hjälper människor att få ett slut på lidandet, genom att avbryta reinkarnationen. Livet kanske är lidandet och efter livet når man det man strävar efter, frihet.

1.      Sanningen om lidandet

2.      Sanningen om lidandets uppkomst

3.      Sanningen om lidandets slut

4.      Sanningen om vägen mot lidandets slut

Jag tror dock inte på evig lycka eller evig kärlek, visst så länge det känns bra är det väll bara att fortsätta att vara lycklig och kär. Men trots detta tycke kan man inte som människa gräva ner sig i djup pessimism. Nietzsche har filosoferat kring detta och ibland kan jag känna att vi människor inte kan initiera livet med nihilistiska tankar. Det kan man komma på i efterhand i sådana fall.

Än dock tror jag att livet handlar om att sträva efter något som frihet. Att inte längre känna behov, måsten, lidande och dylikt. Livet kanske är plågan man genomgår innan det verkligen börjar, man måste kanske känna på lidandet innan man initierar livet…