grief of happiness

dags att stiga över till den andra delen, den andra världen, ta skuttet fram och ge detta en start. en ny start på något himmelskt, det är ingen illusion, inget påhitt. det är verklighet. inte kunde väll jag? hur kom det sig? jag förstår inte, det är nog det som gör mig mest rädd, hur kunde detta hända så snabbt? är jag redo? är du redo?

är det meningen att det ska vara såhär, jag börjar just nu inse att det är såhär som det ska vara. men är tiden kommen? funderar mest, jag har ingen svar. ingen har några svar. det får visa sig med tiden. jag har aldrig trott på det där med framtid. jag tror att man kan be, men vem fan vet om det hjälper? troligtvis inte.

jag vill ju bara vara stolt utan krav och utan regler, utan press och utan visioner. tänk om man kunde leva var dag som om det vore den sista, tänk vad jag skulle uppskatta allt du sa, allt du gjorde för mig, bara din närvara, dina andetag. men det är för svårt. jag har försökt. jag kan inte svälja min stolthet, jag är som jag är. jag behöver dig och jag tror att du behöver mig, vi behöver varandra. vi kan klara detta. det vet jag, och det är det som gör mig så fruktansvärt glad...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0